filmblogg

Filmen handlar om Maja som drömmer om att en dag bli skådespelerska. Men det är lättare sagt än gjort.

Maja är kraftigt överviktig och platsar inte riktigt in. Hon är med i skolans teatergrupp, men spelar ofta över. Hon saknar vänner och social kompetens. Maja är förtjust i skolans snyggaste kille, som även han har hemligheter.

På ett bröllop stöter Maja ihop med filmaren Erika, som försörjer sig med att filma bröllop. När Erika träffar Maja ser hon sin chans att utvecklas och få sitt genombrott som filmare, hon vill göra en dokumentärfilm om Majas liv. Men både för Maja och Erika går inget som planerat.

Budskapet i den här filmen är att våga vara sig själv. Trots att Maja är utanför så har hon en stark vilja och en dröm att bli skådespelerska och det är inget hon ger upp i första taget.

Det är en intressant historia men inte mycket mer. Filmen har inte mycket att komma med mer än ett starkt budskap. Det blir lite torftigt och tillgjort emellannåt. Teresa Fabik har gjort bra ungdomsfilm tidigare, ”Hipp hipp hora”. Men den här gången lyckades hon inte riktigt. Jag skulle vilja säga att ”Prinsessa” är ett plattfall. Tråkigt, men så är det.

bildkälla: samzodiac2.wordpress.com

Generella kvalifikationer för en tråkig film: gråskala. 1957. Ingmar Bergman. Döden.

Det sjunde inseglet var Bergmans internationella genombrott och schackscenen är känd världen över. Och just det där första mötet (länk till youtube, klickaklickaklicka) som riddaren Antonius Block har med döden är kanske det enda man vet om filmen egentligen. En film som räknas som Sveriges kulturarv.

For dummies , din guide i prettodiskussionerna, en snabbguide till Det sjunde inseglet:

Handlingen

En riddare och hans väpnare återvänder till ett pesthärjat land efter att ha korskrigat i Det Heliga Landet. Filmen handlar om deras resa hem, till kärleken som väntar, förföljda av döden. Som man har lärt sig sedan barnsben så kan man inte recensera en film utan att göra en miljöbeskrivning. Filmen utspelar sig i 1300-talets Sverige.

Personerna

Riddaren Antonius Block – Pretentiös. Ska på ett rätt irriterande sätt framstå som en vis och hederlig man. Åh, han går mig på nerverna.  Störig. Blir arg.

Jöns, väpnaren – Han är mannen. Verkar dock ha lite aggressionsproblem. Men skulle jag ta med någon till en öde ö skulle det lätt vara Jöns.

Jof och Mia – skådespelare och konstnärer som hakar på våra hjältars resa när de ska fly undan pestsmittan genom skogen (som är för läskig för att färdas i ensam). Jofs egenkomponerande visor har inte lyrik på högsta nivå, men man kan ändå identifiera sig med dessa människor. Deras värderingar är inte skyhöga och förmätna, de är mänskliga. De räddar sina skinn. Ingmar Bergmanlandskapets Svenssons

Plog – alkoholiserad och vilsen på ett naivt gulligt sätt.

Plogs fru – ett hån mot kvinnofolket.

Prettosak utan egentlig innebörd men som kan lura folk att du besitter intressant kunskap att tillföra till diskussionen när du känner dig vilsen:

”Jaa, det var ju Bergman himselfs favoritfilm av alla han skapat”

Just denna kunskap brutalt snodd från wikipedias kuriosaavsnitt. Var beredd att försvara dig. Prettofolk gillar inte wikipedia.

Jag har aldrig grinat så mycket till en film som jag gjorde till den här. Från början till slut snyftade jag så gott som hela tiden.  

Filmen handlar om Brian och Marge Fitzgerald. När deras dotter Kate var två år fick de veta att hon hade diagnosen leukemi. Allting förändrades och Kate förväntades inte överleva. Kates lillasyster Anna kom till världen, hon var en perfekt medicins donator till sin syster. Tack vare Anna fick Kate mot alla odds uppleva sin 16 årsdag. Men när Anna blev 13 år och Kate behövde en ny njure som skulle innebära ett plågsamt ingrepp och en osäker hälsa för Anna i framtiden fattade hon ett beslut, som hon visste skulle leda till hennes systers död. Men Anna ville ha rätt till sin egen kropp, hon ville ha rätten att bestämma själv. Hon stämde sina föräldrar och sökte upp en advokat som skulle hjälpa henne i kampen om sin egen kropp.

Det är en väldigt gripande och sorglig film och jag rekommenderar skarpt att titta på den.

Kolla trailer här! http://www.youtube.com/watch?v=o4Xb_M3IjGA

bildkälla: my news desk.

Spotify slog världen med häpnad. Alla älskar spotify.  Så behändigt. Bra. Fantastiskt. Och alldeles, alldeles underbart. Hyllningarna tar aldrig slut. Tänk dig då ett spotify med filmer istället för musik, idén var så tårfyllt revolutionärt i det tidiga 2000-talet. Ett obegränsat bibliotek att nå dygnet runt utan att tömma plånboken. Åh vad fint. I teorin. Men voddler blev en sann besvikelse.

Jag tänkte att äntligen, äntligen kunde jag få se alla de där klassikerna man aldrig ids hyra när de amerikanska actionspäckade storsatsningarna fyller videotekets hyllor. Gudfadern. Nyckeln till frihet. Den Gröna Milen. Det uppstod dock ett problem när man inser att de filmerna inte existerar i det (o)välsorterade biblioteket.  Faktum är att det i stort sätt bara finns okända och minst lika ointressanta filmer. De som lockar kostar givetvis pengar. Så bitter och snål man blivit. ”Spotify kostar minsann inte ett öre och man kan ändå avnjuta det mesta man kan tänkas avnjuta”.  Arg och gnällig blir man som människa med visioner.  Man hade byggt upp en hype.

Men ärade medmänniskor, ge inte upp. Bland all collegefilmer med uppenbara slut och b-iga skräckfilmer har vi lyckats sortera ut tre filmer värda att se. Varierande genre.

Saw (1): Innan filmserien spårade ut till ett kräksframkallande äckelscenat skräckscenario med ruttna grisar som mosas och nycklar i ögonen i en salig röra fanns det hjärna och tanke. En smart seriemördare är lite mer attraktivt än en blodälskande.

Rat race: En fruktansvärt lättsam typisk komedi, men underhållsvärdet är högre än den stereotypa collegeförälskelsesagan som annars infekterat Voddlers urval.

Farenheit 9/11: Micheal Moore går lös och granskar kritiskt Bush i en dokumentär från 2004 om attackerna den elfte september tvåtvåtusenett.

Vi fortsätter på filmtemaspåret. Kött på benen och påfyllning av kunskapsbanken är sällan fel när man bildar sig en uppfattning. Kom osökt att tänka på ett fördjupningsarbete som ligger och dammar.

Filmmusik har stor betydelse för filmen och används för att förstärka budskapet och känslan. En scen kan få en helt annan betydelse om man byter ut filmmusiken, ens uppfattning om en scen ändras helt. En relativt simpel filmsekvens på till exempel en människa som rör sig framåt kan med spännande typisk skräckfilmsmusik uttrycka en mördare på jakt medan romantisk musik kan ge känslan av längtan och någon som är på väg till sin älskade. Jag tycker att det är väldigt fascinerande att man drar så mycket egna slutsatser utifrån ljudet. När man anser att en skräckfilm är för otäck stänger man av ljudet och genast är den skrämmande stämningen bortblåst. Hur kommer det sig att det just är ljudet har fått en sådan betydelse?

Inte ens stumfilmen som man tänker sig som tyst saknar musik. Eftersom man saknade de tekniska förutsättningarna att ha musik direkt i filmen på den tiden ackompanjerande musiker den i biosalongen. Det varierade från en ensam pianospelare till stora orkestrar. Anledningen till att man började med musik var ändå inte för att man skulle höja känslan i filmen utan för att dölja den högljudda projektorn och lugna ner den upphetsade publiken. Man insåg efter ett tag att musiken kunde användas till mycket annat, genom att ge förklaring och mjukare övergångar vid tidshopp i filmen. Musik kunde även uttrycka outtalade känslor vilket var viktigt då det fanns stora brister i tekniken och frånvaro av ljud i de allra flesta salonger (på vissa ställen ibland annat Sydeuropa gömde man dock en person bakom bioduken som med hjälp av sin kropp gjorde ljudeffekter).

En genre som är starkt förknippad med filmmusik är skräckfilmen. Kanske för att skräckfilmen har samma syfte som musiken i fråga, att försöka skapa en direkt och omedelbar känsla. Skräckfilmen beskrivs som antiintellektuell, det är inget direkt budskap utan istället en stämning man vill framföra i filmen. I till exempel Dracula från 1933 hade man inte så mycket musik mer än i början och i slutet och det av två anledningar. Det var när ljudfilmen var ny så tekniken var begränsad, men också för att man ansåg att filmen skulle bli för hemsk. Det var i filmen King Kong från 1933 som man satsade på filmmusik och musik i film slog igenom ordentligt. Man var rädd att publiken inte skulle skrämmas av apkostymen som producenten ansåg se onaturlig ut och att filmen inte skulle imponera tillräckligt. Därför hoppades man istället på musiken. Hela 75 procent av filmen kompas med musik, jämfört med till exempel Frankenstein som så gott som bara har film i introt och outrot. Nu var första gången man anpassade musiken till känslorna och handlingen i filmen. Den som utvecklade stilen var Max Steiner och formade den kommande ljudfilmsmusiken. Det som var typiskt för musiken var att den var dramatisk men samtidigt harmonisk, framförda av orkestrar. Förebilder för Steiner var stora tonsättare som Wangerm Liszt och Strauss. Steiner började använda ledmotiv i filmmusiken, alltså motiv som är förknippade med särskilda personer eller känslor. Ett känt ledmotiv är musiken som dyker upp i Star Wars när Darth Vader visar sig. Man kopplar genast musiken och skapar bilder av Vader i hjärnan innan han har dykt upp på filmen.

Man ser på filmmusik på främst två olika sätt. Den ena teorin är att musiken är lika viktig som bilden och är ett konstnärligt sätt att uttrycka sig på och har oftast musik gjord av pop- och rockband. Den andra är att filmmusik inte ska märkas utan endast förstärka filmens budskap och känns främst igen på att musiken är instrumental, ett känt soundtrack efter denna tanke är Hajen.

Det var ingen slump att det var i just skräckfilmsgenren filmmusiken kom att slå igenom. Filmmusik hade en rätt negativ klang från början och många ansåg att det var ett hot mot det konstnärliga och unika man skapade genom film och bildberättandet. Man var också rädd att när man kombinerade två vinnande populärkulturkoncept skulle båda konkurreras ut och musikernas jobb erövras av ljudfilmen. Många av de filmer som ändå producerades med ljud och musik var redan moraliskt diskutabla och kritiserade filmer, som till exempel skräckfilm och krigs- och thrillerfilmer. Det var ändå förhållandevis lite musik i filmerna från den tiden och om man jämför med dagens filmer ser man stora skillnader innan King Kongs genombrott.

Filmmusiken har gjort det möjligt att uttrycka och beröra publiken mer, upplevelsen går bort utan musiken och i vissa fall kan handlingen ändras helt. Musik kan påverka fundamentala kroppsfunktioner som puls, andning och adrenalinutsöndring vilket kan leda till en starkare upplevelse. Att musiken påverkar så mycket kan också bero på att gränsen mellan sändare och mottagare är mindre och så gott som bortsuddad, jämförelsevis med bilder som visas på en stor bioduk. Musiken har en sammanbindande kraft med osynliga gränser, det kan kännas som musiken kommer närmare och direkt till en själv och där man vistas medan bilden är fast i teven. Musikförespråkare menar att eftersom musiken är osynlig och berättar en historia parallellt med filmen tror man som tittare att filmmusiken är en del av sig själv och inte en del av filmen. Att de känslorna som musiken förmedlar är en del av ens egna känslor, vilket ger en starkare upplevelse. Ens egna känslor upplevs som närmare än känslorna i  en film.

 
bildkälla: passionweiss.com

5 getingar. 5 plus. Bakom betyget finns slit, teknisk färdighet, dramaturgisk genialitet, skådespelartalang. Och genvägar.

Hur man lyckas linda rosande kritiker runt lillfingret tycks inte vara svårare än att ha creddigt soundtrack. Att flörta med journalistkåren genom att gömma sig bakom creddiga artister har väckt diskussion ett tag. Det var när Garden State som använde sig av The Shins som jag halkade in på en arg forumtråd på Internet. Filmen och Zach Braff fick en Grammy för "Best Compilation Soundtrack for a Motion Picture". I ena ringhalvan en hyllande the shinsälskande publikkår och den andra ett uppror som menade på att en film inte kan byggas upp på ett soundtrack. Att det var fusk. Genvägar till höga betyg.

Journalisten är ett enkelt djur som älskar det creddiga och coola kan man mena. En sådan person som gick på Acceleratorfestivalen för tre år sedan. En sådan med feta applikationer till sin iphone. En sådan som faller när man känner sig lite bättre. När man kan tänka att den där tonårshjärtade västeråsbon inte har en blekaste aning om det supercoola soundtracket som huserar i bakgrunden. En recensent vill vara lite bättre. Lite coolare. Lite mer insatt. Det är ju trots allt hans eller hennes åsikter som får tryckas i tidningar över landet. Så kan man cyniskt tänka. Så kan man cyniskt diskutera på forum på nätet.

Kaninhemsökta Donnie Darko möts av en mörk gitarr och tung trummaskin från Echo and the bunnymen. Frågan är vad charmiga Juno skulle varit utan The Moldy Peaches minst lika charmiga låtar? Eller är det bara ytterligare sätt att förstärka känslan i en film? En ny kanal att utnyttja?

Utan att ta ställning så har jag valt att uppmärksamma en liten, i förhållande till världskriser också, obetydlig diskussion och istället samla lite soundtrackfavoriter.

Från filmer som Trainspotting, The virgin suicides, The royal tenenbaums, High fidelity, igby goes down, Juno, Donnie Darko, Lost in Translation och Garden State.

Observera dock att The Shins låt är i en konstig countryversion.


TRYCK HÄR FÖR ATT KOMMA TILL SPOTIFYLISTAN

Man kan verkligen inte tro att Michael Jackson var 50. Som han dansade och rörde sig på scenen i ”This is it” är det helt otroligt

Vilken man! Jackson höll samma tempo som 20-åriga dansare, och visade inga tecken alls att han var 30 år äldre. Med häftig koreografi, superskickliga dansare och Michael Jackson i spetsen skulle det bli en makalöst häftig show. Med brödrostade dansare och Michael Jackson uppe i luften skulle publiken få se en show de aldrig skulle glömma.

Med tema ”Heal the world” skulle Michael Jackson turnera världen över och bjuda sina hundratusentals fans på en rädda världeninspirerande show, eftersom Michael själv värnade väldigt om miljön, ville han visa oss människor att vi tillsammans måste göra något innan det är försent.

Men turnén tog ett abrupt slut när Michael Jackson gick bort en tid innan sin första spelning i London. Tusentals besvikna fans gick miste om sin idols stora comeback.  Men denna konsertfilm gav ändå fansen en bra smakbit av den show ”kungen av pop” skulle bjuda på. För Michael Jackson var och är fortfarande ”The King of pop”

Efter att ha sett "Farsan" och "Bröllopsfotografen" känns det som att jag behöver lite variation. Nu tänker jag lämna den svenska filmeliten och krypa upp i soffan och se på Michaels Jacksons "This is it"

När jag satte mig i tv-soffan efter att ha hyrt Bröllopsfotografen hade jag höga förväntningar. Efter att ha hört många prata så gott om filmen tänkte jag att jag hade en bra film att se fram emot.  Men när den extremt jobbiga värmländskan satte fart började jag tvivla. Visst man kan inte döma en film efter dialekten, men det gjorde att mina förhoppningar om filmen minskade en aning, eftersom jag har svårt för den värmländska dialekten. Efter att ha kollat på filmen ett bra tag tyckte jag att det borde hända något, något som skulle fånga mitt intresse.  Jag väntade och väntade och filmen fortsatte och fortsatte och slutade nästan helt händelselös. Ulf Malmros har lyckats ett flertal gånger, men det kan jag inte säga att han har gjorde den är gången. Det känns bra att jag väntade tills filmen kom ut på DVD istället för att slösa pengar på bio. Det skulle bara vara en besvikelse.

Jag hade väldigt höga förväntningar när jag satte mig i biosalongen i väntan på att se Josef Fares nya film ”Farsan”. Med ”Jalla Jalla” och ”Kopps” i bagaget kan inte Farsan vara annat än bra tänkte jag. Mycket riktigt. Farsan visade sig vara mer än bra.

Vilken rolig film, är min första tanke när eftertexten rullar. Jag har småskrattat under så gott som hela filmen. Josef Fares tidigare filmer ”Jalla Jalla” och ”Kopps” är båda, två av mina absoluta favoritfilmer, och jag tror bannemej att jag har fått en till. Visst kunde filmen vara en aning utdragen vissa perioder, men det kompenserades av de otroligt humoristiska inslagen.

Jan Fares som spelar ”Farsan” är klockren filmen igenom. För alla som gillar Josef Fares tidigare filmer är ”Farsan” verkligen ett måste. Jag lovar att man inte blir besviken.

Bildkälla: Moresay.com


Bilder och videoklipp från filmen har cirkulerat på Internet sedan träden blommade och termometern visade plusgrader. Hypeknappen har gått varm på filmsiter på Internet. Igår var det äntligen dags för premiären av Alice i Underlandet, regisserad av Tim Burton.

Jag skulle vilja kalla Alice i underlandet för en kontrasternas film. Den tar kampen mellan det goda och det onda till en ny nivå än de tidigare filmerna som är baserade på Lewis Carrolls barnbok. Det syndigt röda mot det oskuldsfulla vita. Det kanske inte är en tillfällighet när kontrastfulla Tim Burton och Disney ligger bakom filmen. Något som många Burtonfans har tyckt varit ett ganska dåligt samarbetade som hindrade regissören från att gå all-in. Men Burton började faktiskt sin karriär på Disney som animatör.

Man blir kastad in i en resa av fantastiska miljöer, liksom i julens vinnare Avatar. Dock en aning mer mörk och förvrängd omgivning än Avatars fantastiskt blomstrande när Tim Burton får gå lös på en riktig bokklassiker med redan befintliga dunkla nyanser. Tekopparna på Hattmakarens fikabord är slitna och trasiga, det har gått sjutton år sen den lilla flickan Alice hittade hit för första gången. Här och var skiner Disneys magiska värld igenom Burtons vanställda, med lika mycket glädje som klassisk sorglighet i en film som kanske mest handlar om att tro. Underbara karaktärer trängs med en och annan otippad actionscen, men man blir aldrig riktigt överraskad. Likt tåget på spåret tuffar filmen på (kanske fel att uttrycka sig så när det ekar tomt på SJs tågräls).

Ett tydligt diskussionsämne kring filmen är favoriten bland Tim Burtons gullgrisar: Johnny Depp. Han lämnar det snygga och sexiga som man (lyckligtvis) blivit van att se honom med och blir den galna sprethåriga hattmakaren med gigantiska ögon. Han uppträder dock inte utan charm och gamla vanor, hattmakaren tycks tala i förvirrade gåtor liksom Jack Sparrow då och då. Vilket man kan anta som en god sak.

Alice i Underlandet är bra och saknar absolut inte underhållningsvärde, men den stora hypen kring filmen har nog inte gynnat något mer än filmens kassa. Förväntningarna var större än såhär. Ett genialiskt mästerverk som fick en publikstorm att skrika efter att Nobel ska utveckla ett filmpris som ska ges till Burton var det inte, även om det kan låta så i teorin. Hade velat bli passionerat och eldigt förälskad i en mörk nästintill grotesk fantasivärld. En gnista tändes den i alla fall.

Se trailer på youtube här

Vår idé till projektarbetet var att jobba med film utan att skapa en, det slutade såhär med en blogg om film. Vart det slutar återstår att se.