filmmusikens historia och betydelse.
Vi fortsätter på filmtemaspåret. Kött på benen och påfyllning av kunskapsbanken är sällan fel när man bildar sig en uppfattning. Kom osökt att tänka på ett fördjupningsarbete som ligger och dammar.
Filmmusik har stor betydelse för filmen och används för att förstärka budskapet och känslan. En scen kan få en helt annan betydelse om man byter ut filmmusiken, ens uppfattning om en scen ändras helt. En relativt simpel filmsekvens på till exempel en människa som rör sig framåt kan med spännande typisk skräckfilmsmusik uttrycka en mördare på jakt medan romantisk musik kan ge känslan av längtan och någon som är på väg till sin älskade. Jag tycker att det är väldigt fascinerande att man drar så mycket egna slutsatser utifrån ljudet. När man anser att en skräckfilm är för otäck stänger man av ljudet och genast är den skrämmande stämningen bortblåst. Hur kommer det sig att det just är ljudet har fått en sådan betydelse?
Inte ens stumfilmen som man tänker sig som tyst saknar musik. Eftersom man saknade de tekniska förutsättningarna att ha musik direkt i filmen på den tiden ackompanjerande musiker den i biosalongen. Det varierade från en ensam pianospelare till stora orkestrar. Anledningen till att man började med musik var ändå inte för att man skulle höja känslan i filmen utan för att dölja den högljudda projektorn och lugna ner den upphetsade publiken. Man insåg efter ett tag att musiken kunde användas till mycket annat, genom att ge förklaring och mjukare övergångar vid tidshopp i filmen. Musik kunde även uttrycka outtalade känslor vilket var viktigt då det fanns stora brister i tekniken och frånvaro av ljud i de allra flesta salonger (på vissa ställen ibland annat Sydeuropa gömde man dock en person bakom bioduken som med hjälp av sin kropp gjorde ljudeffekter).
En genre som är starkt förknippad med filmmusik är skräckfilmen. Kanske för att skräckfilmen har samma syfte som musiken i fråga, att försöka skapa en direkt och omedelbar känsla. Skräckfilmen beskrivs som antiintellektuell, det är inget direkt budskap utan istället en stämning man vill framföra i filmen. I till exempel Dracula från 1933 hade man inte så mycket musik mer än i början och i slutet och det av två anledningar. Det var när ljudfilmen var ny så tekniken var begränsad, men också för att man ansåg att filmen skulle bli för hemsk. Det var i filmen King Kong från 1933 som man satsade på filmmusik och musik i film slog igenom ordentligt. Man var rädd att publiken inte skulle skrämmas av apkostymen som producenten ansåg se onaturlig ut och att filmen inte skulle imponera tillräckligt. Därför hoppades man istället på musiken. Hela 75 procent av filmen kompas med musik, jämfört med till exempel Frankenstein som så gott som bara har film i introt och outrot. Nu var första gången man anpassade musiken till känslorna och handlingen i filmen. Den som utvecklade stilen var Max Steiner och formade den kommande ljudfilmsmusiken. Det som var typiskt för musiken var att den var dramatisk men samtidigt harmonisk, framförda av orkestrar. Förebilder för Steiner var stora tonsättare som Wangerm Liszt och Strauss. Steiner började använda ledmotiv i filmmusiken, alltså motiv som är förknippade med särskilda personer eller känslor. Ett känt ledmotiv är musiken som dyker upp i Star Wars när Darth Vader visar sig. Man kopplar genast musiken och skapar bilder av Vader i hjärnan innan han har dykt upp på filmen.
Man ser på filmmusik på främst två olika sätt. Den ena teorin är att musiken är lika viktig som bilden och är ett konstnärligt sätt att uttrycka sig på och har oftast musik gjord av pop- och rockband. Den andra är att filmmusik inte ska märkas utan endast förstärka filmens budskap och känns främst igen på att musiken är instrumental, ett känt soundtrack efter denna tanke är Hajen.
Det var ingen slump att det var i just skräckfilmsgenren filmmusiken kom att slå igenom. Filmmusik hade en rätt negativ klang från början och många ansåg att det var ett hot mot det konstnärliga och unika man skapade genom film och bildberättandet. Man var också rädd att när man kombinerade två vinnande populärkulturkoncept skulle båda konkurreras ut och musikernas jobb erövras av ljudfilmen. Många av de filmer som ändå producerades med ljud och musik var redan moraliskt diskutabla och kritiserade filmer, som till exempel skräckfilm och krigs- och thrillerfilmer. Det var ändå förhållandevis lite musik i filmerna från den tiden och om man jämför med dagens filmer ser man stora skillnader innan King Kongs genombrott.
Filmmusiken har gjort det möjligt att uttrycka och beröra publiken mer, upplevelsen går bort utan musiken och i vissa fall kan handlingen ändras helt. Musik kan påverka fundamentala kroppsfunktioner som puls, andning och adrenalinutsöndring vilket kan leda till en starkare upplevelse. Att musiken påverkar så mycket kan också bero på att gränsen mellan sändare och mottagare är mindre och så gott som bortsuddad, jämförelsevis med bilder som visas på en stor bioduk. Musiken har en sammanbindande kraft med osynliga gränser, det kan kännas som musiken kommer närmare och direkt till en själv och där man vistas medan bilden är fast i teven. Musikförespråkare menar att eftersom musiken är osynlig och berättar en historia parallellt med filmen tror man som tittare att filmmusiken är en del av sig själv och inte en del av filmen. Att de känslorna som musiken förmedlar är en del av ens egna känslor, vilket ger en starkare upplevelse. Ens egna känslor upplevs som närmare än känslorna i en film.
